Vi har alla varit där.
Du försöker berätta för din partner om något som sårat dig – men möts av ett ögonrull, ett “du överreagerar” eller ett skämt för att byta ämne. Sekunden senare handlar samtalet inte längre om det du kände, utan om att du “förstörde stämningen”.
Och så står man där, med en klump i magen, medan den andra tycker att man är dramatisk.
Det här är inget ovanligt. Det är ett kommunikationsmönster som smyger sig in i relationer, vänskap och till och med i familjer. Och det börjar ofta mycket tidigare än vi tror.
Redan som barn lär vi oss roller
Många pojkar får tidigt höra att de ska bita ihop.
Inte gråta, inte “ta åt sig”, inte visa svaghet.
De lär sig att skoja bort saker, vända på situationen, skratta i stället för att känna.
Flickor, däremot, får ofta tillåtelse att prata om känslor.
Att analysera, förklara, känna efter.
Resultatet blir att vi växer upp med två helt olika språk för känslor:
– det ena handlar om att uttrycka,
– det andra om att skydda/behålla kontroll.
Och när de två språken möts i vuxna relationer – krockar de.
När två olika känslospråk möts
För den som har lärt sig att uttrycka känslor kan tystnad eller ironi kännas som avvisande.
För den som har lärt sig att skydda sig kan starka känslor kännas som ett hot.
Den ena försöker närma sig – den andra försöker bevara trygghet genom kontroll.
När de möts i vuxenlivet uppstår friktion. Inte för att någon har fel, utan för att man inte förstår varandras tonfall.
Känslor möter försvar
När någon säger:
“Jag blev ledsen när du sa så där.”
…hör den andra ofta:
“Du gjorde fel.”
Då går försvarsmekanismen igång.
Ett skämt, ett ögonrull, ett “du tål ju ingenting”. Allt för att slippa känna skuld eller skam.
Men det som för den ena känns som ett oskyldigt försvar, landar hos den andra som ett osynliggörande.
Och när man inte blir hörd – höjer man rösten.
När man höjer rösten – försvarar sig den andra ännu mer.
Så fortsätter rundan.
Två personer som egentligen bara vill bli förstådda – men som råkar bygga en mur mellan sig.
Så bryter man mönstret
Att kommunicera handlar inte om att vinna, utan om att förstå.
Det kräver mod att stå kvar när någon visar en stark känsla – och ännu mer mod att säga:
“Jag fattar. Jag förstår att det kändes så. Det var inte min mening.”
Det handlar inte om att ta skuld, utan om att skapa kontakt. Att bemöta med empati istället för ironi är inte att “förlora” – det är att växa känslomässigt.
Och vi kan börja smått:
- Lyssna utan att avbryta eller analysera.
- Våga stå kvar i någon annans känsla, även när den känns obekväm.
- Våga säga: “Jag blev sårad” utan att be om ursäkt för det.
För när vi möts utan försvar uppstår något som är både enkelt och sällsynt – genuin närhet.
Slutord
Det här handlar inte bara om kärleksrelationer – det handlar om hur vi redan som barn lär oss att känna och hantera känslor.
Om vi vill ha vuxna som kan lyssna, trösta och mötas på riktigt, måste vi börja tidigt.
Visa att känslor inte är svaghet, utan intelligens.
För bakom varje försvar finns ett hjärta som egentligen bara vill bli förstått.
Och kanske är det där, i översättningen mellan två känslospråk, som kärleken på riktigt börjar tala.
För när vi vågar mötas i det sårbara, då uppstår något större än rätt och fel.
Då uppstår förståelse.
Och där börjar den verkliga närheten.
