Den 15 augusti 2025, kl. 22.10, föddes vår lilla Lou. Dagen till ära var det Stellas och Estelles namnsdag – och eftersom vår webshop heter Stella&Zoe kändes det som ett nästan magiskt sammanträffande. Som att cirkeln slöts. Där och då visste vi att Stella skulle bli hennes andranamn.
Att hon dessutom valde att komma på sin farbrors födelsedag – lite tidigare än väntat, u vecka 38+0– gjorde det hela ännu mer speciellt.
Min förlossningsberättelse
Allt började ganska odramatiskt. Jag gick omkring i ett köpcentrum när jag plötsligt kände ett tryck – och strax efter började jag blöda. Först tänkte jag att det kanske var en sådan liten blödning man kan få i samband med att förlossningen startar. Men det var mer än så, och oron smög sig på: Varför blöder jag? Är allt okej med bebis?
Jag satte mig i bilen, ringde min man och jag åkte hemåt och kände hur blodet spred sig på sätet. Han fick snabbt ringa förlossningen på Östra sjukhuset och organisera barnen, så vi kunde åka in. Efter flera undersökningar kunde de konstatera att blödningen kom från mig – inte från bebis. En lättnad! Samtidigt fick jag order om att fasta under hela förlossningen, eftersom ingen visste om det skulle behövas ett akut snitt.
När jag kom in var jag redan öppen 4 cm. Klockan närmade sig 19 och vi fick rum 605. Där mötte vi två riktiga änglar: SSK Sofie och USK Jaqueline. De guidade mig igenom allt på ett sätt jag aldrig glömmer – tryggt, tydligt och med så mycket värme.
Jag hade bestämt mig redan innan att försöka föda utan epidural denna gång. Förra gången gick det så fort (5 min) med Ivy att jag inte ens kunde få epidural utan drog i mig så mycket lustgas att jag fick minnesluckor och tappade lite lätt medvetandet. Nu ville jag vara med, fullt ut. Och det var jag. Med lustgas, stöd från Sofie och Jaqueline, och genom att verkligen lita på min kropp kunde jag andas ut Lou – helt närvarande i stunden och långa stunder utan lustgas.
När hon äntligen låg på mitt bröst var känslan överväldigande. Tre döttrar. Tre mirakel. Jag är så innerligt tacksam.
Mina tips till dig som längtar, väntar eller står inför en förlossning
- Ge inte upp hoppet. Jag har själv fått fyra missfall, och vet hur smärtsamt det är. Men ett missfall betyder också att du kan bli gravid. Skuldbelägg inte dig själv – ofta ligger orsakerna helt utanför vår kontroll.
- Hjälp kroppen på traven. För mig gjorde en ägglossningsmonitor (stickor som mäter när chansen är som störst) all skillnad. Från att aldrig plussa, till att vi fick plus redan på cykel två.
- Ta hand om kroppen med rätt kost och kosttillskott. Välj högkvalitativa, lättupptagliga vitaminer. Även om placebo-effekten spelar in ibland, kan din tro och övertygelse bli en viktig kraft i sig.
- Lita på din kropp. Ingen känner din kropp som du gör – stå stadigt i det, även när andra säger olika.
- Var inte rädd för smärtan. För mig funkade lustgas som det perfekta stödet. Det gjorde att jag kunde känna värkarna, vara delaktig och ändå hantera smärtan. Smärta är övergående – men upplevelsen och känslan när du möter ditt barn stannar för alltid.
- Förbered dig mentalt. Jag tittade mycket på förlossningsvideos på YouTube innan, och det gav mig både trygghet och ett mantra: När du tror att du inte orkar mer – då är bebisen nära.
Avslutning
Jag vet att alla förlossningar är unika och att inget går att planera in i minsta detalj. Men om min berättelse kan kanske inge styrka, tröst eller hopp till någon annan – då är jag glad att jag delat den. Förlossningar, missfall, längtan – det är något vi borde prata mer om.
Och till all fantastisk personal på Östra sjukhusets förlossningsavdelning: tack. Ni är hjältar, varje minut, varje dag.
