D-vitaminbrist och ledvärk - en personlig berättelse

mars 25, 2024 Sofie Ingvarsdotter

Här utforskar jag kopplingen mellan D-vitaminbrist och ledsmärta genom min personliga upplevelse. Allt började när jag var gravid och ammade, där min intensiva smärta i knän och fotleder utlöste ett djupare intresse av möjliga näringsbrister. Genom att dela med mig av mina upplevelser och upptäckter kan kanske andra i samma situation få hjälp och förekomma besvär med hjälp av näringsrik kost och sol för välmående och hälsa genom hela mammaperioden.

I nordliga regioner så som här i Norden är solens UVB-strålar inte tillräckligt starka mellan oktober och april för att generera tillräckliga mängder D-vitamin i huden. Detta kan leda till svårigheter att producera D-vitamin från solljus under vintermånaderna.

Även om det är sant att solens UVB-strålar är mindre effektiva under vintermånaderna i nordliga regioner, betyder det inte nödvändigtvis att vi nordbor har brist på D-vitamin under denna tid. Faktum är att människor i våra regioner har utvecklat anpassningar för att hantera den begränsade exponeringen för solljus. Detta inkluderar bland annat att vi ofta äter en kost som är rik på D-vitamin, såsom fet fisk, äggula och berikade livsmedel.

Jag har på senaste tiden fördjupat mig i den omdiskuterade D-vitaminen. Min anledning är att jag både denna graviditet och förra har känt av smärta och värk i knän och fotleder. Visst tänker ni, det finns massa förklaringar till värk i kroppen under en graviditet och man finner snabbt samband som förklarar ledvärken så som:

Viktökning: Under graviditeten ökar ofta kroppsvikten, vilket kan sätta extra belastning på knän och fotleder och orsaka värk.
Hormonella förändringar: Under graviditeten ökar nivåerna av vissa hormoner, såsom relaxin, vilket kan göra lederna mer lösa och öka risken för värk och smärta.
Ändrade gångmönster: Den ökande bukomfånget kan ändra kroppens balans och gångmönster, vilket kan påverka belastningen på knän och fotleder och orsaka värk.
Svullnad: Svullnad i ben och fötter är vanligt under graviditeten, vilket kan leda till ökad tryck och värk i knän och fotleder.

Jag kan ju givetvis inte på egenhand utesluta en eller flera kombinationer av ovan nämnda förklaringar ligger bakom mina smärtor.

Men efter förra graviditeten ökade smärtan framförallt efter förlossningen vilket jag tyckte var konstigt då alla andra förekommande graviditetsbesvär i princip försvinner så snart barnet är fött. Jag frågade barnmorskor, vårdcentral mfl för att få svar på varför smärtan plötsligt ökade, efter förlossningen. Men ingen verkade ha hört talas om denna typ av knäsmärta i samband med graviditet.

När smärtan var som värst kunde jag inte ens nudda med knäna i madrassen på sängen utan att reflexmässigt dra undan knät och för ett ögonblick kvida av smärta. Så jag lärde mig att inte använda mina knän som stöd. Det var då jag började fundera kring om min smärta kunde bero på någon slags brist. Obs! Man ska ju givetvis inte diagnostisera sig själv men då jag inte fick svar eller hjälp någonstans utan skulle skickas på rehab så började jag utforska på egenhand. Först tänkte jag på att jag kanske inte fick i mig tillräckligt med kalcium och att min kropp förmiodligen gjort av med en del kalcium då barnets skelett utvecklades. Men som med allt så kan man inte bara rikta in sig på ett näringsämne, oftast, då kroppen kräver en kedja av händelser för att kunna tillgodogöra sig rätt mängd av näringsämnen och mineraler. Så jag kollade upp lite basic:

Vilka vitaminer och mineraler som är vanliga att få brist av efter förlossning och vid amning?

Efter förlossningen och under amning är det vanligt att kvinnor kan uppleva brist på vissa näringsämnen på grund av den ökade efterfrågan på näringsämnen för att stödja spädbarnets tillväxt och utveckling. Här är några vanliga vitaminer och näringsämnen som kvinnor kan ha brist på under denna period:

D-vitamin: Många människor har redan låga nivåer av D-vitamin, och under amning kan detta bli ännu mer utbrett. D-vitamin är viktigt för att stödja benhälsa hos både mamman och spädbarnet.
Kalcium: För att stödja spädbarnets benutveckling kan kroppen ta kalcium från moderns ben, vilket kan leda till brist om inte tillräckliga mängder intas via kosten eller kosttillskott.
Järn: Kvinnor kan uppleva ökad blodförlust under förlossningen, vilket kan leda till järnbrist. Amning kan också öka efterfrågan på järn eftersom järn överförs till bröstmjölk för att stödja spädbarnets blodbildning.
Folat (folsyra): Folsyra är viktigt för att förebygga födelsedefekter, och efter förlossningen kan det vara viktigt att fortsätta att upprätthålla adekvata nivåer av folat, särskilt om kvinnan planerar att bli gravid igen.
B-vitaminer: B-vitaminer är viktiga för energiomsättning och för att stödja en hälsosam nervfunktion. Amning kan öka efterfrågan på B-vitaminer.
Omega-3-fettsyror: Dessa fettsyror är viktiga för hjärnans utveckling hos spädbarnet och kan överföras till bröstmjölk. Kvinnor kan behöva öka intaget av omega-3-fettsyror under amning.

Så jag utgick från min tes det vill säga "att jag hade någon form av näringsämnesbrist" som börjande vid graviditetens slut och som sedan fortsatte i och med att jag nu ammande. Men vilket eller vilka näringsämnen kunde skapa dessa besvär? En snabb sökning på studier kring ledvärk och d-vitaminbrist ledde till följande vetenskapliga antagande:

Reumatoid artrit (RA): Studier har funnit att låga nivåer av D-vitamin kan vara förknippade med en ökad risk för reumatoid artrit och att personer med RA ofta har lägre D-vitaminnivåer jämfört med friska individer. Det finns också belägg för att D-vitamintillskott kan minska inflammation och smärta hos vissa personer med RA.
Artros: Det finns viss forskning som tyder på att personer med artros, särskilt de som har låga nivåer av D-vitamin, kan uppleva förbättringar av sina symtom när de får D-vitamintillskott. Dock är resultaten blandade och mer forskning behövs för att fastställa den exakta rollen för D-vitamin i behandlingen av artros.
Ledvärk generellt: Vissa studier har också visat att personer med icke-specifik ledvärk kan ha lägre D-vitaminnivåer än friska individer. Det finns också viss indikation på att D-vitamintillskott kan vara fördelaktiga för att minska ledvärk hos vissa personer, särskilt de med låga D-vitaminnivåer.

*Det är dock viktigt att notera att resultaten från studier är varierande och att mer forskning behövs för att fullt ut förstå sambandet mellan D-vitamin och ledvärk, liksom den potentiella effekten av D-vitamintillskott på behandlingen av olika ledrelaterade tillstånd.

Som ni själva förstår är min upplevelse och tes inte vetenskapliga antaganden, jag har bara försökt att logiskt finna en förklaring till mina smärtor, en förklaring jag inte fick någon annanstans. Jag kunde bekräfta min tes (högst ovetenskapligt) genom att titta tillbaka på sommarmånaderna maj-sep 2021 och inse att jag nog inte varit tillräckligt mycket ute i solen för att tillgodose d-vitaminbehovet för både mig och bebis, jag drack/åt inte så mycket mejeriprodukter eller berikade livsmedel. Så därför tillät jag mig att testa ett kosttillskott med D-vitamin.

Det finns olika typer av D-vitamintillskott tillgängliga på marknaden, men de två vanligaste formerna är D2 (ergokalciferol) och D3 (kolekalciferol).

När det gäller att välja vilken typ av D-vitamintillskott som är bäst att ta, föredrar många experter D3 eftersom det är den mest biotillgängliga formen som efterliknar det D-vitamin som produceras naturligt i kroppen.

Jag valde Holistic D3-vitamin och sakta men säkert började smärtorna att avta. Detta kan ju bero på många orsaker samt att jag efter ett par månader också slutade att amma. Men för mig var det en lättnad att känna att den eviga smärtan försvann och jag kunde använda mina knän igen. Dock ska tilläggas att D-vitamin inte är en vitamin man ska överdosera på någotsätt för D-vitamin är fettlösligt. Och tillskillnad från vattenlösliga vitaminer som vi svettas och kissar ut så lagras d-vitamin i våra fettceller. Därför är D-vitamin kosttillskott ett omdiskuterat tillskott. Man kan inte överdosera d-vitamin på naturlig väg, dvs det d-vitamin vi får genom sol eller kost men om vi också tar tillskott finns det en risk för att vi får i oss för stora mängder som faktiskt kan leda till farliga tillstånd och besvär.

Exempel på naturligt D-vitaminrika livsmedel, istället för tillskott:

Fet fisk: Fet fisk som lax, makrill, sill och sardiner är utmärkta källor till D-vitamin. En enda portion av fet fisk kan bidra med en betydande del av det rekommenderade dagliga intaget av D-vitamin.
Äggula: Äggula är en annan naturlig källa till D-vitamin. Att inkludera ägg i kosten kan bidra till att öka intaget av D-vitamin.
Lever: Lever, särskilt kycklinglever, är en utmärkt källa till D-vitamin. Att inkludera lever i kosten kan vara ett sätt att få i sig mer D-vitamin.
Berikade livsmedel: Vissa livsmedel är berikade med D-vitamin, såsom mejeriprodukter (mjölk, yoghurt, ost), spannmålsprodukter och växtbaserade alternativ som sojamjölk eller mandelmjölk. Att välja berikade livsmedel kan vara ett enkelt sätt att öka intaget av D-vitamin.

Utöver kvinnor under graviditet och amning (som jag tillhörde) kan flera andra grupper i Sverige löpa ökad risk för D-vitaminbrist. Här är några exempel på sådana grupper:

Äldre vuxna: Äldre människor har oftast mindre exponering för solljus och kan ha svårare att producera tillräckligt med D-vitamin i huden. Dessutom kan äldre vuxna ha nedsatt näringsupptag eller äta en mindre varierad kost, vilket kan öka risken för D-vitaminbrist.
Personer med mörk hud: Människor med mörk hud har en högre mängd melanin, vilket kan minska kroppens förmåga att producera D-vitamin från solljus. Detta kan öka risken för D-vitaminbrist hos personer med mörk hudton.
Personer med begränsad exponering för solljus: Personer som tillbringar större delen av sin tid inomhus eller som har påklädda kläder av kulturella eller religiösa skäl kan ha begränsad exponering för solljus, vilket kan leda till D-vitaminbrist.
Personer med fetma: D-vitamin lagras i fettvävnad, vilket kan minska tillgängligheten av D-vitamin i blodomloppet. Personer med fetma kan därför ha en ökad risk för D-vitaminbrist.
Personer med vissa sjukdomar eller medicinska tillstånd: Vissa sjukdomar eller medicinska tillstånd, såsom celiaki, inflammatoriska tarmsjukdomar eller njursjukdomar, kan påverka kroppens förmåga att absorbera eller använda D-vitamin, vilket kan öka risken för brist.

Obs! Personer som är osäkra på sin D-vitaminnivå eller risk för brist bör konsultera en läkare eller annan kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal för rådgivning och testning.

Den rekommenderade dagliga dosen av D-vitamin kan variera beroende på ålder, hälsotillstånd och individuella behov. Här är några allmänna riktlinjer för D-vitamintillskott:

Spädbarn (0-12 månader): Rådfråga en läkare för rekommendationer om dosering för spädbarn, vanligtvis ges D-vitamintillskott till spädbarn för att säkerställa adekvata nivåer.
Barn (1-18 år): Mellan 400 och 1000 IE (internationella enheter) per dag kan vara lämpligt för barn, men specifika doser bör rådgöras med en läkare.
Vuxna (18 år och äldre): För de flesta vuxna anses en daglig dos på 600 till 800 IE vara tillräcklig för att upprätthålla adekvata D-vitaminnivåer. Vissa individer med speciella hälsotillstånd eller riskfaktorer kan behöva högre doser, vilket bör diskuteras med en läkare.